Tanken slog mig precis att om någon skulle ha sagt till mig att jag skulle förlora dig en dag i livet så skulle jag bryta ihop.. Men nu, nu när du bara stack så känns de ju självklart förjävligt men inget mer. Ilskan tog över mig så sjukt mycket och tårarna föll.. Men nu, nu fattar jag att de var väl menat så.. Men jag kommer aldrig förstå hur du bara kunde dra, du av alla människor.. Du var en av dom som jag lita mest på men som nu ligger på botten över den listan. Jag förstår att du var tvungen att åka, de gör jag... Men jag förstår inte varför du inte hörde av dig och förklara för mig. Jag ville finnas där för dig, stöta dig och vara en hjälpande hand. Nu vill jag absolut inget av de och allt var ditt val..