Jag hoppades varje dag att de skulle vända om.
Att du skulle komma till mig o säga de har blivit bättre.
Att du skulle se mig i ögonen o säga jag kommer klara de.
Att du skulle krama om mig o säga de var bara en hemsk dröm.

De var vad jag hoppades men inget blev så..
Istället kom rösten som sa dom kan inget göra.
Istället fick jag se ögonen som var fyllda med tårar som sa "Jag klarar det inte"
Istället gav du mig en kram med tunga armar som sa "det här är verklighet"

Snart blir det att dra o jobba med lilla Mattias kan allt bli kul!
Sen vid tio i åtta tar jag bussen in till vvik för att umgås med fint folk o göra staden osäker!
Känner att det kommer bli en bra dag! :)

Varför är livet så sjukt jävla orättvist!?!?

Tårarna rinner dag ut o dag in, varje dag är ett helvete att gå ur sängen o sen gå till skolan som om inget skulle vara fel.
Varje dag i lögner om lycka o glädje.

Varför, varför kan allt inte bara vara bra!
Varför kan inte allt bara vara en hemsk dröm?!
Varför nu? varför du?

Jag har så många frågor som saknar svar..