Inatt för första gången på länge så sprack muren och tårarna kom ner för mina kinder. Först var det typ inget, de kändes som om de skulle sluta när som men så fel jag hade. Det kom bara mer och mer och min ilska av att jag ville få ett slut blev bara större. Det är ju inget fel att gråta eller visa känslor men just igår var helt fel. Jag ville verkligen inte och jag ville inte att Lucas (som jag delar rum med) skulle se de, men de gjorde han och nu i efter hand så var det säkert bra. Han lugna ner mig och jag kunde somna om och sen vakna glad.