Jag hoppades varje dag att de skulle vända om.
Att du skulle komma till mig o säga de har blivit bättre.
Att du skulle se mig i ögonen o säga jag kommer klara de.
Att du skulle krama om mig o säga de var bara en hemsk dröm.

De var vad jag hoppades men inget blev så..
Istället kom rösten som sa dom kan inget göra.
Istället fick jag se ögonen som var fyllda med tårar som sa "Jag klarar det inte"
Istället gav du mig en kram med tunga armar som sa "det här är verklighet"